Peter Wolodarski flyttat till Södermalm?

De blir konstigare och konstigare på DN. I veckan eller förra veckan läste jag en artikel om att Östermalmsbor håller på att bli Sverigedemokrater. Artikel börjar som en konstig hemma-hos artikel hemma hos Ulf Adelsohn och Lena Liljeroth. De ska på något sätt associeras med SD därför att de anser att inte hela sanningen om invandring kommer fram i massmedia. De ansätts med frågor i fetstil  typ 'upplever ni att att fakta förtigs'. Detta för att ge sken av att de inte riktigt förstår sin omvärld. I DN som ett exempel kan de noggranne läsaren någon enstaka gång se att journalister själva anser att DN gör just detta. "Man ska inte hymla med att invandringen kostar pengar", "det kan bli fel för att man som journalist ställer sig på underhundens sida" etc. Självaste chefredaktören har skrivit om medial balans (mitt uttryck). Nu är inte självkritik vanligt förekommande bland journalister men läser man noga så. Guilt by association. Det anses graverande att Lena läser på sajten avpixlat!!! Läser man avpixlat är man tydligen SD, själv läser jag inte avpixlat men jag är säker på att man inte blir SD för att man läser avpixlat. Men det blir än värre. Paret Lena och Ulf misstros och de framställs i en sjaskig dager, däremot låter man knäppgöken Jan Guillou orera fritt om Överklassens förfining och annat trams om att de håller sig för goda för främlingshat och SD just för att de är riktig överklass eller något liknande. Jag orkar bara läsa Jan och den undermåliga artikel extensivt, så jag har säkert missat någon detalj.

Jag kan tycka att som journalist borde man börja att skriva om Södermalm och alla knäppa politiska åsikter som frodas där, men det kanske är så att Peter Wolodarski flyttat till Södermalm.

Terrorattack mot Bryssel

För drygt ett år sedan skrev jag en bloggpost som mest handlade om terroristattacken på Paris. Nu har dessa satans mördare slagit till igen. Nu som då går mina tankar till offren och deras efterlevande. Alla dessa manifestationer och uttalanden om solidaritet betyder inte så mycket för mig. Svenska politiker med makt att hjälpa till på riktigt pratar om solidaritet i någon slags abstrakt bemärkelse. Man kan bara hoppas på att det sker mer handfast handlande i bakgrunden. Det är svårt att bekämpa en rörelse som Daesh. Det är ingen 'vanlig' terrororganisation, utan resterna av Saddam Husseins arme hyggligt beväpnad med territorialanspråk som valt att även inkludera terroristattacker mot mjuka mål i västerlandet. EU och Europa kan inte bekämpa Daesh vi står handfallna, utan vi får lita till USA och Ryssland. Hur Ryssland jobbar vet vi, de gör vad som krävs för att säkra Bashar al-Assads regim med rå styrka. USA hoppas jag jobbar lite mer intelligent och hoppas de försöker slå till där det känns mest, om de nu gör något. Man ska inte glömma att det var USAs vanvettiga krig mot Saddam Hussein, som la grunden för den situation vi har i dag. I den mån man kan tala om moral så har USA en förpliktelse att "ställa allt till rätta" igen.

Själv reser jag ofta till Bryssel och känner många som nästan pendlar Bryssel-Stockholm. När jag läste om Brysselattacken räknade jag med att någon kollega skulle vara direkt drabbad. Vad jag vet är det inte så. Jag skulle ha varit i Antwerpen veckan innan men jag var tvungen att åka till Örebro i stället. På tåget hem vandrade en mörk långskäggad man i oversized rock med stirrig blick fram och tillbaka i tåget. Han letade nog efter sin plats, men det var inte vad jag tänkte. Och det var veckan innan Brysselattacken. Det är det Daesh vill och det är ofrånkomligt, jag blir rädd och vaksam när jag ser en mörk långskäggad man i oversized rock med stirrig blick. Jag vill inte vistas i närheten av sådana personer, än mindre hjälpa dem att hitta sin plats på tåget.  

Öppna era plånböcker

Lars Calmfors tycker att regeringen ska sluta budgettrixa och förstärka statsbudgeten via ökad skatt med 30 miljarder de närmaste åren, detta p.g.a. av den ökade immigrationen. Jag tycker att det är ett bra förslag och vill gärna framhålla mitt förslag från min bloggpost procenten spelar roll.

Där pläderar jag för en solidaritetsskatt där alla är med och visar solidaritet, skattebetalare som bidragstagare.

Från bloggposten procenten spelar roll:

Mitt förslag är att alla förvärvsarbetande får ett solidaritetskattepåslag på 250 kronor i månaden, och att alla bidrag skärs ner med motsvarande. 'Alla redan boende i Sverige får möjlighet att vara med och visa sin solidaritet', heter det nog på magdalenianska. Om inte 250 kronor räcker, höjer man solidaritetsgraden, ökad pålaga och minskat bidrag, alla ska vara med och visa solidaritet.

Alla andra visste Steffe!

I senaste SVT Agenda spelade Stefan Löven arrogant dummerjöns. Han vidhåller att ingen kunde förutse flyktingströmmen hösten 2015. Vidare tror jag inte han svarade vettigt på en enda fråga som ställdes av intervjuaren. Jag förstår att det inte är så lätt att svara, det är svåra frågor och svarar statsministern fel klämd ifrån alla håll som han är så blir det ett jävla liv. Men då kan han vara ärlig och säga det. Igår framstod han bara som en arrogant dummerjöns och det är bra mycket sämre. Jag snuddade faktiskt vid tanken på att han är en arrogant dummerjöns.

Harlequin på svenska

Det är mycket som händer nu, så jag får koncentrera mig på det viktigaste. Igår på väg till jobbet så hörde jag en debatt om en ny Harlequinbok som är skriven på svenska, annars är de översättningar ifrån engelska. Tidigt nittital hjälpte jag en översättare med 'hash brown' som jag översatte till potatisbullar, det är min insats i Harlequinlitteraturen, så om du läst 'potatisbullar' någon gång, så är det min förtjänst. Nåväl igår stod den svenska författarinnan till svars för att boken hon skrivit var normativ heterosexuell, opponenten var någon genusteoretiker, troligtvis lektor på något universitet avlönad av skattepengar. Debatten blev naturligtvis heltossig. Men  genusteoretiker sa något kul som en replik på författarinnans 'Det är roligt att kunna anpassa Harlequin till svenska förhållanden, världen mest jämställda land'. På detta höll genusteoretikern att försäga sig, hon började med att säga 'trots att vi är jämn...' där stannade hon och rättade sig till 'att vi har en bild och föreställning av att vi är jämställda'. Sånt är roligt tycker jag!

Nej jag har aldrig läste en Harlequinbok själv, men jag har som sju åttaring läst liknande noveller hemma hos mormor i Hemmets Veckotidning med visst nöje skall erkännas, så jag vet ungefär vad det är för något.

J-O Waldner

slutade tävla i veckan. Livet blir lite tristare, men jag kan glädja mig åt att jag tillhör en liten exklusiv skara som har plusstatistik på J-O. Jag har inte tävlingsspelat på riktigt även om jag var var med i Djurgården en kort period. Jag lyckades bara vinna en tävlingsmatch, det var mot en av de bättre i klubben.Jag var för nervös, mina nerver gjorde att jag alltid förlorade. För den som inte vet vet, pingis är en extrem precisionssport, kan du inte hålla nerverna under kontroll är du rökt. Och det kunde inte jag. Hur som helst jag vann mot en av de bättre ynglingarna i någon slags tävling, det var liksom inte meningen att jag skulle vinna, en av ledarna kom fram och sa att vi skulle spela om vi hade inte haft en domare utan räknat själva. Naturligtvis förlorade jag returen, det var sista gången jag spelade i den klubben. Rent tekniskt var jag bra. Jag hade en äcklig forhand, en sidskruvad mycket hård topspin, jag kunde variera sidskruven så jag "alltid" träffade fickan på motståndaren och sedan hade jag en stenhård smash, (det här var på den tiden bollen var liten och man fick bra utdelning på smashar). Jag hade en bra backhandblock och djävligt snabba reflexer, tyvärr var det slut på repertoaren där. Motståndarna spelade på min backhand och upptäckte snabbt att jag var skitdålig på backhand, förutom blocken. I ren desperation gick jag över till pennskaftsfattning och blev snabbt betydligt bättre på backhand, tyvärr var fotarbetet för dåligt för pennskaft. (man måste röra sig mer i sidled med pennskaftsfattning). Tretton år gammal insåg jag att jag aldrig skulle bli en bra pingislirare, på träning var jag jämnbra med de bästa i Stockholm, på tävling sög jag hårt. Så jag la av.
När jag var lite mer än tjugo, jobbade jag skift på Atlas Copco, jag hade riktigt bra skift med mycket ledig tid, detsamma gällde för en kompis som jobbade i tunnelbanan. Vi tränade skitmycket pingis i Spårvägens lokaler, det var enormt inspirerande, delar av världseliten tränade samtidigt i lokalen. En dag när jag väntade på min träningskompis, kom det in en liten mörkhårig kille. Efter lite trugande fick jag honom att slå lite mot mig. Han sa inte ett ord men jag förstod snabbt att han var äckligt bra. Han maskerade slagen på ett sätt jag inte sett förut, jag såg inte var bollen skulle komma och han la bollarna konsekvent nära kanterna av bordet. Den lille killen var måttligt road av att spela mot mig, men jag tvingade fram en match vid ställningen ungefär 12-10 till mig så kom hans träningskompis och då bara gick han, jag tror inte han sa ett ord och han la absolut inte ner sin själ i spelet mot mig. Några månader senare ser jag ett inslag i sportspegel om den lille killen. Han lyckades ganska bra in sin pingiskarriär, men nu är det slut. Och han har minusstatistik mot mig! I retroperspektiv den stunden i Spårvägens träningslokal är ett av de stora ögonblicken i mitt liv, plus på J-O, det är inte många som har det.

Birgitta Forsberg

är ekonomiskribent i DN som producerar alldeles eminenta artiklar, ofta med en klar politisk inriktning. I förgår undrade hon vad Ibrahim Baylan gör. Det är något jag undrat ända sedan jag hörde honom i en intervju i TV för första gången för många år sedan. Än mer undrar jag hur han kan få ministerposter, det ju inte den skarpaste kniven i lådan precis.