Ich liebe dich

I förrgår hörde jag Ich liebe dich av och med Thåström, låten var gjord på den tiden Thåström gjorde musik som jag tyckte var bäst, ja inte bara sådär utan bäst i samtiden och världen. Texterna var det lite sådär med, men musiken var bäst.

Under sommarlovet innan jag började i sexan var vi några stycken som upptäckte att stora gymnastiksalen i Hagsätraskolan var öppen. Den renoverades av ett gäng gästarbetare, nä de var inte polacker utan tyskar. Det här var på den tiden Sverige var det mest välmående landet i världen. Hur som helst vi var inne i gympasalen och spelade handboll och basket. På något sätt listade vi ut att de som jobbade i salen var ifrån Tyskland. Och vi använde den enda tyska frasen vi kunde ’Ich liebe dich’, tyskarna skrattade de tyckte att det var kul att knattarna sprang omkring och skrek ’Ich liebe dich’, frasen hade vi lärt av Eva-Maria, som hade en Italiensk mamma antagligen ifrån Sydtyrolen eftersom hon pratade tyska. Eva-Maria gick i min klass ifrån ettan till nian, hon var den vackraste flickan jag sett när vi började ettan och hon var den vackraste flickan jag sett när vi slutade nian. I femman som vi just avslutat hade vi ett tag Björn som lärare, han var en språkbegåvad ung man som helst pratade tyska med Eva-Maria. Björn förklarade flera gånger att Eva-Maria pratade utmärk tyska. Det skulle inte förvåna mig om Björn också var förtjust i Eva-Maria. Björn var samtidigt den värsta och bästa läraren jag haft. Han var stor, stark och skrämmande och hade enorma krav på oss, att inte kunna var inte kul. Med Björn som lärare läste jag läxor, jag vågade inte komma till skolan utan att kunna. Geografi och språk var det som Björn prioriterade, bl.a. tvingade han på oss lite latin. Det gick bra för mig jag kunde allt, men det var inte kul för de som var sämre. Latinet var det som till slut fick ett gäng föräldrar att gå ihop och se till att han blev kickad. Björn gillade inte matte, utan han hade för det mesta musik på mattelektionerna, han skulle bli operasångare om jag kommer ihåg rätt. Björn kom till oss som vikarie, den första läraren slutade efter två veckor, hon klarade inte av mig och Åke, vi var för stökiga. Efter första lektionen med Björn bad han Åke stanna kvar medans vi andra gick ut på rast. Enligt Åke hade Björn lyft upp honom och tryck honom mot en vägg och förklarat att han inte tolererade bus. Jag kan inte komma ihåg att han använde mer våld, det behövdes inte vi var skiträdda för honom.

Värre var det med efterträdaren, en femtioårig man, som troligtvis hade haft det besvärligt, han var inte lärare utan vän till rektorn, det var nog så han fått jobbet. Vi var lössläppta efter Björn och tog ut det på efterträdaren som inte alls förmådde hålla oss i styr. Jag hörde i efterhand att han flera gånger efter dagens slut grinat, något jag inte märkt. Hur som helst en dag när lektionerna var slut tog efterträdaren mig i örat och lyfte ut mig i trapphuset och gav mig en örfil som fick mig att rasa utför trappan, med blodet rinnande ur örat sprang jag hem, det visade sig att trumhinnan var spräckt. ’Det måste ha varit en rejäl smäll’ sa doktorn som undersökte mig. Efterträdaren ringde hem och bad min mamma om ursäkt och slutade på skolan.

Pater noster, qui es in caelis:

sanctificetur Nomen Tuum;

adveniat Regnum Tuum;

fiat voluntas Tua,

sicut in caelo, et in terra.

Panem nostrum cotidianum da nobis hodie;

et dimitte nobis debita nostra,

sicut et nos dimittimus debitoribus nostris;

et ne nos inducas in tentationem;

sed libera nos a Malo.