Trafikreglerarna i Stadshuset

Här har trafikreglerarna i Stockholm Stadshus lyckats. Med en vänster bussfil på Hamngatan upp till Norrlandsgatan och en surrealistisk cykelbana, en busstation i högerfil samt förvirrande markeringar, båda filerna är markerade med texten BUSS, hur det hur det ska tolkas vet jag inte.

Det vet å andra sidan inga andra heller. Väldigt många gör det som är vettigast, de kör i vänster bussfil. Men många med mig kör i höger fil som troligen inte är en bussfil, trots buss-markering och busstation. När en buss stannat vid stationen passerar jag och många andra den stillastående bussen i vänster bussfil. Är detta lagligt? Varken jag eller andra trafikanter vet. Riktigt pajjigt blir det när bussen startar och ska ut i vänster bussfil. Som tur var är det få cyklister som utnyttjar cykelbanan, den måste vara direkt livsfarlig.

För typ tio år sedan gav en trafikplanerare alla som ville, rätt att sätta upp trafikbulor i Bromma. Många var det som skaffade ett farthinder utanför det egna huset, det blev till slut nästan ogörligt att ta sig fram på vissa gator. Samme trafikplanerare försökte också leda trafik till Mälaröarna genom villaområden i Bromma. Han drevs av ett hat mot Brommabor. Till slut blev situationen ohållbar, bulorna togs bort och jag tror att någon fick stopp på trafikplaneraren.

Jag tror liknande motiv finns för en del som planerar trafik och ombyggnad i Stockholms innerstad idag. Det kan inte vara någon med bästa intentioner att få trafiken att flyta smidigt, som är ansvarig för trafikplaneringen av Stockholm innerstad. Jag har full förståelse för att trafikreglering i Stockholm inte är enkelt, men det finns detaljer som idag går utanför inkompetens.
Med hjälp av datorsimuleringar och automatisk datorbaserad trafikstyrning skulle man få trafiken att flyta mycket bättre än i dag.

Dåligt Dagens Nyheter

Jag läser emellanåt DN via min dator. Som prenumerant ska jag ha rätt att läsa web-tidningen, men jag har aldrig brytt mig om att skapa ett konto och logga in till DN, utan jag har klarat mig på att jag läser få artiklar, det finns en begränsning på hur många artiklar man får läsa utan att vara prenumerant och ett konto. Men igår bestämde jag mig för att skaffa ett DN konto för att kunna läsa hur många artiklar jag vill i webbDN. Döm om min förvåning när jag läser detta efter inloggning:

Du behöver uppgradera ditt konto

Du har ett gratiskonto. För att läsa fler artiklar behöver du en digital prenumeration. 

 Det var inget man skyltade med innan jag skapade kontot. Det här är vad jag kallar vilseledande marknadsföring. Det hade jag inte väntat mig av DN.

p.s.
Det finns enkla trick för att gå runt DNs läslimitering, jag funderar på att utnyttja dem, inte för att jag behöver utan för att jag kan. Samt att publicera hur man gör. Jag tycker det är fult och bedrägligt uppträdande av DN  

Skärgårdstur i solsken

"Vi tar en tur genom Stockholm och vidare ner genom skärgården ner till Nynäshamn. Följ med det kommer att bli trevligt". Sonen ringde och tjatade, "vi följer med med Ubbe och Viktor, de ska lägga upp båten för vintern i Nynäshamn". Jag var inte speciellt sugen, båtfärd i slutet av Oktober är kallt och blött, skitkallt och jätteblött. Men en stor elva meters båt där man är inne kan inte bli alltför jobbigt, och det skulle bli kul att träffa Ubbe och Viktor. Jag borde ha vetat bättre. Rejält påpälsad, med vattentät seglarjacka, jeans och gympadojjor åker vi ner till båten, till min fasa ser jag att det är den lille Askeladden, 6 meter öppen båt som ska ner till Nynäshamn.
Det kommer bli en härlig tur, sol, vinden i ryggen och skydd av land, hälsar Ubbe, lite vind 8 sekundmeter max, men som sagt vi har skydd av land i stort sett hela vägen. Lite vind emot oss i början men väl ute ur Stockholm får vi in vinden bakifrån.
Redan innan Skurusundet var jag rejält nedstänkt och jag började ana att det nog skulle bli ganska blött. En kort bit ut på Baggensfjärden insåg jag att i vindbyarna var den upp mot kuling och vindbyarna kom så pass tätt att det kändes som sidvinden piskade upp vatten hela tiden. Redan vid lunchstoppet på Dalarö var vi dyngsura, blötast var sonen det droppade om honom och han vred ur strumpor och handskar. Efter lunchen blev det än kärvare. fortsatt sidvind och öppet vatten, mina genomblöta handskar blev snorhala jag hade svårt att hålla fast i ryggstödet till förarplatsen, tidvis var jag tvungen att pressa mig fast med ben och underarmar. Sonen stod framför mig, det rann konstant vatten ur jackärmarna. Korta stunder var vi i lä av någon liten ö, lagom att skaka liv i underarmarna. Tail wind och skydd av land, morsning!
Nåväl strax innan mörkret föll la vi till vid Nynäshamns havsbad, efter att ha lämnat båten gick vi in och drack en värmande pilsner, fortfarande dyngsura tog vi pendeln upp till Stockholm, där drack vi en stärkande pilsner på Centralstation och sedan åkte jag hem.
Till våren ska vi hämta upp båten, en trevlig tur genom Stockholms skärgård vill man inte missa.
   

Trähusmaffia

I veckan hörde jag ett häpnadsväckande program i P1. Programmet sjöng helt okritiskt trähusets lov. Trä som byggnadsmaterial hade i det närmaste magiska egenskaper. På något underligt sätt är trähuset ett sätt att absorbera koldioxid, att kolet släpps fritt efter att trävirket har förmultnat belystes aldrig. Däremot sades att det går åt mycket mer fossilbränsle att framställa hus i metall och betong. I en undflyende parentes viskade om att de gäller bara om energi framställs med fossilbränsle. Nu är det så att energi framställs med vatten och atomkraft i Sverige, men det hoppades över. Inte heller tog man upp problem med trä i täta skalkonstruktioner eller i våtutrymmen.
Själv kan jag inte arkitektur och byggnadsteknik något vidare, utan jag slogs mest av den helt okritiska inställningen till trä som byggnadsmaterial och en tveksam argumentation för trä som ett miljövänligt byggnadsmaterial. Programmet kändes som en partsinlaga av en trähusmaffia.

Låt bli salvan Marit

Läste att Marit Björgen nu blivit rädd för att smörja in lille sonen med salva i baken.

Det har jag full förståelse för om salvförpackningen ser ut så här och salvan innehåller clostebol. 

Vem är chefen?

Statssekreteraren Erik Bromander har varit ute och rest för mycket. Det tycker jag är konstigt, Erik har ju en chef som godkänner resplaner och attesterar reseräkningar. Det är chefens ansvar att underhuggarna följer regler och förordningar. Vem är chefen?

Forskning på låg nivå

I morse på väg till jobbet på kulturradion, intervjuades någon doktorand i någon normkritisk disciplin. Hen hade undersökt könsroller och dess betydelse för dansundervisning i mellanstadiet. Hen hade efter mycket möda och stort besvär kommit fram till att flickornas rörelsemönster visade att de var objektifierade, medans pojkarna utförde upplevt maskulina rörelsemönster. Båda dessa slutsatser antas vara negativa.
Det saknas sannerligen inte pengar i universitetsvärlden, om en så uppenbart okvalificerad person kan uppta en doktorandtjänst. Vad är meningen med slik forskning annat än slösa med pengar och resurser, doktoranden i fråga ska naturligtvis ut i produktionen och inte uppta viktiga resurser på våra universitet.
Jag kan rätta doktoranden på en punkt, pojkarna utförde manliga rörelser, de var inte bara upplevda de var verkliga, dessutom de förment objektifierande rörelserna flickorna gjorde var feminina.
Med objektifiering menas i det här fallet att flickor tvingas av sina fäder att lära sig att utföra behagfulla rörelser för män att njuta av.
 

Läppglans

Therese Johaug uppförde sig konstigt förra året. När hon vann, som hon gjorde i de flesta loppen, skrek hon som en galning. Jag undrar om det kan bero på läppglansen hon använde?
Det har varit en konstig debatt efter att Johaug befunnits ha Clostebol i sig. Hade hon fått i sig dopingämnet medvetet eller inte. Det är väl helt irrelevant, doping handlar om att peta i sig dopingämnen som ger en otillåten fördel. Clostebol verkar på samma sätt oavsett hur man fått i sig medlet.  

Elefant i stan

I går tog jag en promenad på Djurgården med omnejd och såg den fantastiska elefantskulpturen och den silverblänkande pelarskulpturen tvärs över vattnet. Två djävligt läckra skulpturer, tyvärr står de där tillfälligt. Stan borde öppna penningpåsen och köpa in dem. Vi borde ha råd med det. Om pengar saknas kan man exempelvis samordna några uppgrävningar av en gata, det skulle troligen räcka till att köpa in konstverken.

p.s.
De som är ansvariga för det kaos som orsakas av den okoordinerade uppgrävningen av stans vägnät, borde straffas på något sätt. Vad sägs om ett gammalt hederligt gatlopp? Där de närmast drabbade utgör 'åskådarna'.

Texter och litteratur

Jaha så fick han då sitt Nobelpris. Jag är inte speciellt engagerad i Litteraturpriset eller Bob Dylan. Alla har alltid pratat om hans texter, jag har gillat en del av hans låtar för den gnälliga monotona rösten och den enkla musiken. De enda texter jag har orkat förstå är Positively 4th Street som andas en kränkt man med hämndbegär. Jag förstod vad låten handlade om innan jag förstod texten, på det föraktfulla tonfallet. Den andra låten jag förstått är John Wesley Harding som är en wild west historia. Jag hoppas han producerat bättre texter än så även om jag tycker att båda texterna är bra. Bästa Dylan låt är utan tvekan Sad eyed Lady of the Low Lands. Visions of Johanna, Like a rolling stone, All along the watch tower (Hendrix) är andra bra låtar. Men som sagt någon Dylan fan är jag inte och texterna förstår jag inte, men jag gillar mundiareen, ett ordföde som aldrig sinar.
Det är lite kul att höra intervjuade kulturpersonligheter ösa beröm över hans texter, men inte kunna förklara vad som är bra med dem, utan ge svar som 'de är bra', var och en måste bedöma dem etc. Jag misstänker att flera av dem precis som jag aldrig orkat förstå de milslånga texterna. Att utnämna Dylan till geni för refrängen 'One more cup of coffee for the road' är att tänja på genibegreppet lite väl långt.
Nu väntar jag med spänning på att låtskrivarparet Jagger&Ritchards får Nobels litteraturpris 'then comes a man on the radio, he's telling me how white my shirts can be', de har dessutom hållit på längre än Dylan.

Progressiv fordonsteknologi

Jonas Bjelversson skriver en häpnadsväckande artikel på DN debatt i dag. Han förfäktar att (vissa) nya vägar endast ska upplåtas till självkörande fossilfria bilar.
Självkörande bilar kommer med säkerhet, men än är vi inte riktigt där. Varför ska inte bilar styrda av människor få köra där? Och vad är fossilfritt, etanol? eller s.k. naturgas?

Jonas avslutar artikel  med "Det är hög tid att börja agera alltså, för att inte bli omkörd både av marknadsutvecklingen och den internationella konkurrensen på området."
Man får hoppas att marknadskrafterna hinner före Jonas. Politiker är sällsynt dåliga på att ta fram praktiskt fungerande miljövänliga trafiklösningar, etanol är ett bra exempel. 
Tyvärr är det något med fordonstrafik och transporter som triggar många människor att i detalj och med järnhand vilja styra hur människor och gods ska transporteras, det slutar nästan alltid sämre än när kaotiska marknadskrafter styr, det blir sällan bra när experter styr och än sämre när politiker styr.

Vi står kanske inför det mest spännande energiskiftet i den moderna människans historia, direktverkande solkraft, eldrivna fordon med batterier och bränsleceller, detta är för viktigt för att låta Jonas Bjelversson styra utvecklingen.

p.s.
Jag orkade/hann inte läsa artikeln noggrant.      

Samarbete och koordination

Om det undgått någon stockholmare  så kan jag berätta att gatorna grävs upp och läggs igen för att snart grävas upp igen. Som ett exempel Östermalmsgatan borta vid gamla Arkitekthögskolan (Stockholms fulaste byggnad), där gräver man upp gatan för att byta ut avlopps- och vattenrör. Nästa år ska man gräva upp gatan igen då för att lägga ner fiber. Att koordinera aktiviteterna så att man gör bägge aktiviteterna samtidigt är för jobbigt. Vilka vinner på detta? Byggbolagen som jobbar med Stockholms vägnät är en solklar vinnare, och bilhatarna i Stadshuset. För övrigt finns det bara förlorare. De stackars satar som bor där det grävs och läggs igen, miljön, skattebetalarna och bilisterna. Självklart måste vägnätet och staden underhållas, men att inte kunna koordinera olika aktiviteter av den storleksordningen låter närmast kriminellt.

Vänskapskorruption?

Senaste tiden har riksrevisionen varit i blåsväder. Samtidigt har det diskuterats en del hur rekrytering och tillsättande av tjänster i den akademiska världen går till. Det verkar vara en allmän uppfattning att det råder en utbredd vänskapskorruption i den akademiska världen, utan kontakter ska det svårt att få plats på de svenska universiteten. Om detta vet jag inte mycket, men det fick mig att börja undra över hur det ser ut på departementen. Till vilka går praktikplatser? Hur är annonserna till praktikplatser utformade? En till mig närstående person sökte till några praktikplatser på finans- och utrikesdepartementen för ett antal år sedan. De platserna gick till personer den närstående kände till trots att de hade sämre kvalifikationer. Men de hade utmärkta kontakter med ledningen i departementen och förutvarande ministrar. Annonserna var genomgående utformade så att den formella utbildningen var önskvärd, inte ett krav. Det är här riksrevisionen kommer in, ska inte den granska statsapparaten? Jag har aldrig hört talas om att riksrevisionen granskar tillsättningsprocesser av praktikplatser i departementen. 

Allmänna bad

I veckan besökte en vän ett av Stockholm allmänna badhus för att simma. Tyvärr var badhuset ockuperat av afghanska "barn", som tagit över badhuset totalt. De visade ingen respekt för andra. Två småflickor som satt i en liten pool blev överfallna och sprang därifrån. En äldre man blev bortknuffad ifrån bänken han satt på i bastun. "Knuffa bort gubben" ropade de afghanska barnen till varandra, ja min sagesperson förstår pashto, som de afghanska barnen pratade sinsemellan "en total avsaknad av respekt för andra, det var för djävligt de var för många för att jag skulle kunna göra något".      

Det skulle vara intressant att veta hur de afghanska barnen bor i Sverige. Bor de i fosterhem och uppfostras de som man förväntar sig att barn i den uppgivna åldern uppfostras? Hur mycket kostar de afghanska barnen samhället och hur mycket får en värdfamilj per barn. 

Det min vän berättade, som jag inte har jag anledning att ifrågasätta, gjorde mig förbannad. Var det en engångshändelse? Varför gjorde inte personalen något? Min vän nämnde siffran upp mot femtio afghanska barn, är de så många är det naturligtvis svårt att göra något eftersom de kommer mycket tidigt i pubertet så är de fysiskt mer att likna vid yngre män än barn. Men man kanske skulle stänga badet eller varna andra besökare i entrén.

   

Höst i Stockholm

Så blev det höst i år igen. Men vilken andra Oktober 2016.

Tyvärr är perspektiven något förvrängda, men däruppe på terrassen åt vi lunch. Utanför Musikhögskolan, Stockholm häftigaste plats.
Gå dit och titta, är man det minsta arkitektur-intresserad kan man ägna timmar åt platsen, ja dagar tillochmed. Tyvärr hamnade ridskolans tegelhus lite väl mycket i fokus. Riv det gamla möget och fullända terrassen.   

TV reklam

Vem hatar inte TV reklam? För det mesta ett dåligt och störande moment i TV program. Själv tittar lag mest på Public Service, så jag lider inte så mycket. Förutom all äcklig spelreklam, så har du exempelvis idioten som gör reklam för Alvedon, för att inte tala puckot som nickar sig igenom 'Brukar du leta hotellrum på nätet?' han borde få rött kort, ta bort honom ur TV rutan. Men ibland glimmar det till, Telenors reklam om roaminghysteri i en buss 'släpp fram mig jag jobbar inom telecom' är riktigt bra. Bäst är dock ishockytvillingarnas head&sholder reklam, lysande med oväntat bra skådespeleri. Den reklamsnutten borde få pris.

Madeleinekaka

Hur kul kan det vara? Man ägnar ett liv åt att skriva en roman på en fillion sidor och det enda läsarna kommer ihåg är madeleinekaka. Kakan är ju inte ens god. Doften av madeleinekakor ifrån barndomen själv la jag ifrån mig boken redan efter några hundra sidor in i ingressen. Det är trettio år sedan och jag har aldrig ångrat mig, trots att jag har egna doft och smakminnen ifrån tidig barndom. Ta GBs runda glasspinne med artificiell päronsmak inslagen i vaxat papper som ett exempel, den utan tvekan godaste glass jag ätit. I hela livet har jag letat efter just den päronsmaken men aldrig hittat den, jag antar att mina åldrade smaklökar inte förmår att återskapa just den smaken. Annars är min mormors pitepalt det mest lysande kulinariska minnet ifrån mina yngre år. Som femåring stoppade jag i mig sex paltar, det ansågs vara en prestation. Pitepalten serverades med smör och till det dracks mjölk serverad ur tetrapack. Senare på lågstadiet vann jag tävlingen 'äta flest tjockpankakor', gräddade i långpanna uppskurna i fyrkanter, serverade med sylt. Jag klämde i mig fjorton stycken, blev utskälld av fröken och fick ont i magen, men jag vann. Inget var för lite eller småttigt för att inte tävlas om, vi tävlade nog om allt, men det är bara vinsterna jag kommer ihåg, jag gick flest varv på räcket runt skolgården, vann en skidtävling på skolgården, jag sprang med skidorna på och blev felaktigt bortdömd av fröken. Göran vann, jag blev galen av ilska. Göran var bättre, han var också obehaglig att slåss emot, jag undvek det, annars slogs jag mycket, livet var orättvist och eftersom jag definierade rättvisa var jag alltid förfördelad och använde nävarna när det lämpade sig för att skipa rättvisa. Rene till exempel en klasskompis som var jädrigt stark men långsam, han knuffade ofta ut mig ur matkön, då gällde det att fälla honom snabbt, vända i luften så man kom överst och låsa fast honom på marken, annars var jag chanslös, det kunde gå vilt till ibland. En lustig detalj vi som slogs var bra kompisar när vi inte slogs. Dock inte Benke en gång djävlades han med en granne till mig som var klen, då gick jag emellan och tog ganska rejält med stryk, inte för att jag var ädelmodig, det var jag absolut inte, utan för att det var så man gjorde. Normalt var jag feg undvek slagmål om oddsen var emot mig, men det var kul att slåss också det ska jag inte sticka under stol med. Sista gången jag slogs var i femman, då fick jag rejält på nöten av min klasskompis Lasse, jag hade retat honom till vansinne med att kalla honom för "Munklasse" efter någon historisk person, vi slogs länge och hade blåmärken överallt dagen efter, men jag fick mest stryk, så mycket mer att jag inte kunde hävda att jag vunnit, utan konstaterade att det blev oavgjort. Jag rev sönder Lasses jacka under slagmålet, något jag fortfarande kan skämmas för, det var oavsiktligt men skämmigt, så gjorde man inte. Efter det slogs jag inte mer.
Pitepalt och glasspinne, det är annat än mina egna barn, som små valde de osvikligt det dyraste på menyn när vi åt på restaurang, jag försökte locka med köttbullar och potatismos, men nej skaldjur och lax, inget annat dög, jag försökte pruta ner till en barnportion, men hummer serveras sällan i småpotioner, om resturangen kunde servera barnportion protesterades det högljutt 'jag vill ha en hel portion, ingen liten barnportion ostron är jättegott'. Jag brukade ta en hamburgare, vilket jag för övrigt ska äta nu. Äldsta sonen ringde just och föreslog Phil's Burger till lunch, den bästa burgaren i stan, bättre än Babas om du frågar mig. Yngsta sonen sover efter en vecka på jobbet, skavsår och blåsor överallt, plåster lite överallt på kroppen 'kan inte ta av dem då lossnar skinnet'. Det var kärvt var den lakoniska berättelsen om prestationsveckan som gick. Två i natt skickades ett SMS till storebror 'det var jättelätt att klättra över staketet', han sover tungt i dag.