Madeleinekaka

Hur kul kan det vara? Man ägnar ett liv åt att skriva en roman på en fillion sidor och det enda läsarna kommer ihåg är madeleinekaka. Kakan är ju inte ens god. Doften av madeleinekakor ifrån barndomen själv la jag ifrån mig boken redan efter några hundra sidor in i ingressen. Det är trettio år sedan och jag har aldrig ångrat mig, trots att jag har egna doft och smakminnen ifrån tidig barndom. Ta GBs runda glasspinne med artificiell päronsmak inslagen i vaxat papper som ett exempel, den utan tvekan godaste glass jag ätit. I hela livet har jag letat efter just den päronsmaken men aldrig hittat den, jag antar att mina åldrade smaklökar inte förmår att återskapa just den smaken. Annars är min mormors pitepalt det mest lysande kulinariska minnet ifrån mina yngre år. Som femåring stoppade jag i mig sex paltar, det ansågs vara en prestation. Pitepalten serverades med smör och till det dracks mjölk serverad ur tetrapack. Senare på lågstadiet vann jag tävlingen 'äta flest tjockpankakor', gräddade i långpanna uppskurna i fyrkanter, serverade med sylt. Jag klämde i mig fjorton stycken, blev utskälld av fröken och fick ont i magen, men jag vann. Inget var för lite eller småttigt för att inte tävlas om, vi tävlade nog om allt, men det är bara vinsterna jag kommer ihåg, jag gick flest varv på räcket runt skolgården, vann en skidtävling på skolgården, jag sprang med skidorna på och blev felaktigt bortdömd av fröken. Göran vann, jag blev galen av ilska. Göran var bättre, han var också obehaglig att slåss emot, jag undvek det, annars slogs jag mycket, livet var orättvist och eftersom jag definierade rättvisa var jag alltid förfördelad och använde nävarna när det lämpade sig för att skipa rättvisa. Rene till exempel en klasskompis som var jädrigt stark men långsam, han knuffade ofta ut mig ur matkön, då gällde det att fälla honom snabbt, vända i luften så man kom överst och låsa fast honom på marken, annars var jag chanslös, det kunde gå vilt till ibland. En lustig detalj vi som slogs var bra kompisar när vi inte slogs. Dock inte Benke en gång djävlades han med en granne till mig som var klen, då gick jag emellan och tog ganska rejält med stryk, inte för att jag var ädelmodig, det var jag absolut inte, utan för att det var så man gjorde. Normalt var jag feg undvek slagmål om oddsen var emot mig, men det var kul att slåss också det ska jag inte sticka under stol med. Sista gången jag slogs var i femman, då fick jag rejält på nöten av min klasskompis Lasse, jag hade retat honom till vansinne med att kalla honom för "Munklasse" efter någon historisk person, vi slogs länge och hade blåmärken överallt dagen efter, men jag fick mest stryk, så mycket mer att jag inte kunde hävda att jag vunnit, utan konstaterade att det blev oavgjort. Jag rev sönder Lasses jacka under slagmålet, något jag fortfarande kan skämmas för, det var oavsiktligt men skämmigt, så gjorde man inte. Efter det slogs jag inte mer.
Pitepalt och glasspinne, det är annat än mina egna barn, som små valde de osvikligt det dyraste på menyn när vi åt på restaurang, jag försökte locka med köttbullar och potatismos, men nej skaldjur och lax, inget annat dög, jag försökte pruta ner till en barnportion, men hummer serveras sällan i småpotioner, om resturangen kunde servera barnportion protesterades det högljutt 'jag vill ha en hel portion, ingen liten barnportion ostron är jättegott'. Jag brukade ta en hamburgare, vilket jag för övrigt ska äta nu. Äldsta sonen ringde just och föreslog Phil's Burger till lunch, den bästa burgaren i stan, bättre än Babas om du frågar mig. Yngsta sonen sover efter en vecka på jobbet, skavsår och blåsor överallt, plåster lite överallt på kroppen 'kan inte ta av dem då lossnar skinnet'. Det var kärvt var den lakoniska berättelsen om prestationsveckan som gick. Två i natt skickades ett SMS till storebror 'det var jättelätt att klättra över staketet', han sover tungt i dag.