Desolation row

På väg hem från jobbet hörde jag en del av ett program i P1, som handlade om någras upplevelser av Bob Dylans musik, och det var ett jädra tjat om 'Desolation row'. Jag är inget fanatiskt Dylan fan, men jag trodde jag hört alla gamla kända låtar, och 'Desolation row' är tydligen en av hans mest kända. Det hörs på titeln att det är en lång ballad, ett ändlöst flöde av ord, just den typ av Dylanlåt jag är speciellt svag för, som 'Like a rolling stone' eller 'Positively 4th street', den första Dylanlåt jag hörde, utan att riktigt förstå texten förstod jag att det handlade om någon som gottar sig i att det gått dåligt för någon annan. Triumfen och nedlåtenheten i Dylans röst är så tydlig, jag förstod också att låten beskrev en riktig person, den var inte påhittad bara så där.
Hur som helst hemkommen ifrån jobbet letade jag upp 'Desolation row' på Spotify, och mycket riktigt precis en så där dylanlåt jag gillar riktigt mycket, episk melankolisk text ordföde utan slut, halvtaskig sång och skränigt heltaskigt munspel, skitbra helt enkelt. Sen dess har jag väl lyssnat på sången ett tjugotal gånger utan att försöka förstå texten, det behövs inte titeln säger det mesta, det är nog minnet av olycklig kärlek eller något liknande den handlar om. Dylans mundiarre är hypnotisk på något sätt, jag vill inte att sången ska ta slut.
När jag var femton sexton år, var vi ett gäng som ofta tog ledigt ifrån skolan och gick hem till Christer. Vi brukade vara en sex åtta stycken, vi bara hängde, gjorde ingenting annat än lyssnade på musik och snackade skit, oftast var det några tjejjer med, men jag kommer inte ihåg något hångel eller så, trots att Christer och de andra grabbarna var populära ibland flickorna i skolan, (det var inte jag). Hemma hos Christer bara hängde vi. Det jag kommer ihåg bäst var 'Sad eyed lady from the lowlands' av Dylan, en episk sång hur lång som helst, det måste ha varit en väldigt speciell holländska Dylan träffat som förärats ett kväde av den magnituden. Halvliggande i en Askösoffa kunde jag höra på Sad eyed lady om och om igen, nöjd med att inte vara i skolan och inte göra någonting.
Fast egenligen gillade jag att vara i skolan, allt var så lätt där jag kunde allt, ja nästan i alla fall. Förutom (lite) språk lärde jag mig nog ingeting i grundskolan, det passade mig perfekt. Glassa runt i tillvaron, skadeglatt rätta lärare när de hade fel, aldrig dåliga resultat på prov, ofta överdrivet bra omdömmen ifrån lärare. Dock gillade inte alla lärare mig, 'slö, slapp  och likgiltig, en samhällsfara' var Slims sammanfattning av mig. Slim var en av de bästa lärare jag haft, tyvärr uppskattade inte han mig lika mycket som jag uppskattade honom. (Slim skulle senare bli misstänkt för Palmemordet, han hade en sådan revolver som Palme sköts med. Men Slim ensamseglade utanför Biscayabukten vid tidpunkten för mordet, så han avskrevs snabbt. Detta har jag inte hört ifrån Slim själv utan i andra hand, och jag kan ha missuppfattat historien.)  Att jag senare i livet skulle bli arbetsnarkoman och under långa perioder jobba sexton till tjugo timmar om dygnet, det var det nog inte många som hade gissat under min grundskoleperiod.
Tyvärr var det inte lika lätt på gymnasiet, det kom som en chock att jag inte kunde allt, första året var en katastrof, ja hela gymnasietiden var en katastrof, jag hade ju aldrig pluggat, det visade sig att jag inte var bra på att plugga. Deprimerad med halvknackiga betyg tog jag min studentexamen med en känsla av att vara totalt misslyckad.