Väktarvåld i DN

Jag har med visst intresse tagit del av artiklar som handlar om tjänstemän som utövar våld, s.k. väktarvåld. Låt mig först konstatera att våld mot havande kvinna med litet barn aldrig är ok, hur hon än uppträder, hur korkad hon än är. Våld mot havande är aldrig ok, även om man kan tänka sig konstiga konstruktioner som aldrig förekommit.
Att däremot använda våld mot små ligister som saknar folkvett och inte bryr sig om en ordningsvakt kan vara befogat. Att de små ligisterna sedan gråter ut i DN gör det bara löjligt. Jag vet jag var själv en sådan liten skitunge, jag fick en hel del stryk av lärare trots att det var förbjudet med aga i skolan, det var smällar man fick ta för att ligga på topp så att säga. Endast en gång protesterade jag mot lärarvåldet, när jag fick trumhinnan spräckt och halva örat avslitet, blodet gick inte att dölja hemma.
De små ligisterna vet vad de gör, stryk är det enda de förstår, att DN gör sig till megafon för för dem ger dem bara högre status. 

Daniel Hellden vice mayor ifrågsatt

Idag skriver Martin Liby Troein en ledarsnutt i DN om turerna kring tillsättande av en ny trafikdirektör i Stockholm. Daniel Hellden har alltför länge fått verka utan granskning av pressen.
Jag hoppas Daniel Hellden snart kommer att utsättas för normal journalistisk granskning. Att någon börjar ifrågasätta Daniels närmast sovjetiska argumentationsteknik och "reclaim the streets" retorik. Glöm inte heller att Daniel försökte skaffa sig en egen poliskår förra året.

Med vämjelse har jag noterat att det finns ett hat mot Daniel Hellden, om någon ska hatas så är det väl Daniel Helldens väljare som röstar fram honom. Dessutom tror jag hatet är kontraproduktivt, det när säkert Daniel, ju mer hat desto säkrare blir Daniel att han har rätt. Som vice mayor har Daniel rätt till både respekt och normal journalistik granskning.
Stockholms vice mayor låter inte det lite löjligt? 

Hanif och Anders

Idag skriver Hanne Kjöller en bra artikel om Anders Lindborg och Hanif Bali. Jag får mina intryck av dessa herrar bekräftade, Anders har jag sett i SVT några gånger och jag har läst ett fåtal tweets (5-6) av Hanif. Anders verkar ha otur när han tänker, och Hanif verkar vara en elak och liten människa. De exempel Hanne tar upp i sin artikel visar på just det.

Helmerson missar poängen

I dag ondgör sig Helmerson i DN över alla vi som kommenterat Amanda Linds klädkod. Helmerson missar poängen i åtminstånde min kritik. Det är skillnad på privat och officiellt uppträdande. Hur en minister ser ut privat angår bara ministern, men inte officiellt. Jag tror även Helmerson skulle reagera om Stefan Löven är utklädd till Ronald MacDonald på ett EUmöte. Problem med Amanda Linds frisyr är att hon har den i alla sammanhang, att det står klart för alla att Amanda är/har varit cannabis-brukare och att man gör sig lustig över det,  att hon inte visar respekt för alla i Sverige, inte får respekt av hennes internationella kulturkollegor etc.
Min aversion började med att jag trodde Amanda Linds frisyr var en ovanligt ful rastamössa och att Peter Eriksson när han var språkrör ville förbjuda uppseendeväckande klädsel på MP:s landsmöten för att inte i onödan stöta bort potentiella väljare. Jag fann visst nöje i detta som hände på det landsmöte Amanda Lind blev partisekreterare.
En professionell klädkod om än inofficiell är till för att underlätta kontakter och både visa och få respekt av andra. Detta verkar varken Helmerson eller Amanda Lind ha förstått.

Vådan av att köra för fort

Jaha jag har klarat mig ifrån fortkörningsböter under många år, men igår tändes ett fyrverkeri bakom mig. Två poliser kom fram till mig när jag stannar och upplyste mig om att det gått lite väl fort. 2500 SEK fattigare fick jag fortsätta. Jag hade nog aldrig blivit stoppade då det var en tämligen modest fortkörning, men jag hade missat att betala en påställningavgift när jag köpte bilen, och det blev väl en grej för mycket för poliserna, som var både korrekta och faktiskt trevliga.

Det hela fick mig att minnas en kollega till mig, Piet Holten en säljare jag jobbade med i USA på åttitalet. Piet körde ofta fort, mycket fort. Vi båda hade precis flyttat från Holland till USA, när Piet blev stoppad av en polis därför han körde för fort.
Efter att ha tittat på Piets körkort sa polismannen "Piet du har kört för fort". På amerikanskt vis tilltalade han Piet med förnamn.
"Kört för for, hur menar du?" svarade Piet.
"Du har kört över hastighetsbegränsningen."
"Hastighetsbegränsning?"
"Ja hastighetsbegränsning, ni har väl hastighetsbegränsningar i Europa?" Som amerikan skiljde polismannen inte på länder i Europa.
"Nej, vi har fri fart" ljög Piet, han var ju säljare.
"Du får inte köra fortare än av vad hastighetsskyltarna visar" svarade polisen tålmodigt och pekade på en skylt.
"Men jag kör aldrig fortare än halv fart" svarade Piet och pekade på bensinmätaren.
Polisen tog sig för pannan, "det är möjligt att ni kör så i Europa, men här måste ni följa hastighetsbegränsningen" sa han, och gav Piet en grundlig och utförlig lektion hur man läser av hastighetsmätaren.
Piet tackade för informationen och åkte iväg. Kvar stod polisen antagligen i valet och kvalet ska jag stoppa idioten eller låtsas som inget hänt och låta honom köra vidare. Han valde det senare.

Hade jag valt samma strategi som Piet, igår när polisen stoppade mig hade jag inte skrivit det här, utan varit häktad utan körkort. Totalt kostade det mig 3646 skr, men jag är på fri fot och har körkortet kvar (det blev lite extrautgifter förutom böterna).
   

Respektfull representant

Som minister leder man inte bara Sverige, man är också en representant för Sverige och hela befolkningen. Eller så trodde jag det var. Vår nuvarande regering har en annan mening. Regeringen har alienerat 20 procent genom att inte skilja på SD partiet och dess väljare, detsamma kanske också gäller V och dess 8 procent. Jag gillar inget av partierna men jag tycker att regeringen borde representera även deras medlemmar om inte partierna.
Som minister tycker jag man borde visa respekt för ämbetet, Sverige och hela dess befolkning genom att uppträda på ett sätt som alla kan respektera. Det innefattar något slags minimal klädstandard och utseende. Historiskt har svenska ministrar haft en avspänd inställning till utseende, vilket jag som inte bryr mig mycket om kläder tycker är befriande. Men det finns gränser även för mig, jag kommer att skämmas när Amanda Lind visas upp på den internationella scenen. Det är en avgrundsdjup skillnad mellan Amanda Lind och exempelvis Peter Eriksson, den sistnämnde har jag inga problem med som min representant utomlands, trots en mycket skön klädstil. Peter Eriksson vill för övrigt införa en klädkod i MP som förbjuder excesser a la Amanda Lind. Jag undrar också om inte den större delen av befolkningen kommer liksom jag att känna sig obekväm om de träffar Amanda Lind. 

En tung morgon

På morgonens träningspass presterade jag ungefär 60% mot normalt, allt gjorde ont och jag var sjukt trött efteråt. Varför blir det så? I morse kände jag sympati med skidåkarna när de står och förklarar bort ett misslyckande med "Kroppen var inte med mig", det kan inte vara kul att tävla på en dålig dag.