slutade tävla i veckan. Livet blir lite tristare, men jag kan glädja mig åt att jag tillhör en liten exklusiv skara som har plusstatistik på J-O. Jag har inte tävlingsspelat på riktigt även om jag var var med i Djurgården en kort period. Jag lyckades bara vinna en tävlingsmatch, det var mot en av de bättre i klubben.Jag var för nervös, mina nerver gjorde att jag alltid förlorade. För den som inte vet vet, pingis är en extrem precisionssport, kan du inte hålla nerverna under kontroll är du rökt. Och det kunde inte jag. Hur som helst jag vann mot en av de bättre ynglingarna i någon slags tävling, det var liksom inte meningen att jag skulle vinna, en av ledarna kom fram och sa att vi skulle spela om vi hade inte haft en domare utan räknat själva. Naturligtvis förlorade jag returen, det var sista gången jag spelade i den klubben. Rent tekniskt var jag bra. Jag hade en äcklig forhand, en sidskruvad mycket hård topspin, jag kunde variera sidskruven så jag "alltid" träffade fickan på motståndaren och sedan hade jag en stenhård smash, (det här var på den tiden bollen var liten och man fick bra utdelning på smashar). Jag hade en bra backhandblock och djävligt snabba reflexer, tyvärr var det slut på repertoaren där. Motståndarna spelade på min backhand och upptäckte snabbt att jag var skitdålig på backhand, förutom blocken. I ren desperation gick jag över till pennskaftsfattning och blev snabbt betydligt bättre på backhand, tyvärr var fotarbetet för dåligt för pennskaft. (man måste röra sig mer i sidled med pennskaftsfattning). Tretton år gammal insåg jag att jag aldrig skulle bli en bra pingislirare, på träning var jag jämnbra med de bästa i Stockholm, på tävling sög jag hårt. Så jag la av.
När jag var lite mer än tjugo, jobbade jag skift på Atlas Copco, jag hade riktigt bra skift med mycket ledig tid, detsamma gällde för en kompis som jobbade i tunnelbanan. Vi tränade skitmycket pingis i Spårvägens lokaler, det var enormt inspirerande, delar av världseliten tränade samtidigt i lokalen. En dag när jag väntade på min träningskompis, kom det in en liten mörkhårig kille. Efter lite trugande fick jag honom att slå lite mot mig. Han sa inte ett ord men jag förstod snabbt att han var äckligt bra. Han maskerade slagen på ett sätt jag inte sett förut, jag såg inte var bollen skulle komma och han la bollarna konsekvent nära kanterna av bordet. Den lille killen var måttligt road av att spela mot mig, men jag tvingade fram en match vid ställningen ungefär 12-10 till mig så kom hans träningskompis och då bara gick han, jag tror inte han sa ett ord och han la absolut inte ner sin själ i spelet mot mig. Några månader senare ser jag ett inslag i sportspegel om den lille killen. Han lyckades ganska bra in sin pingiskarriär, men nu är det slut. Och han har minusstatistik mot mig! I retroperspektiv den stunden i Spårvägens träningslokal är ett av de stora ögonblicken i mitt liv, plus på J-O, det är inte många som har det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar