Under ett antal år har vi haft en mycket hög invandring. Ända fram tills för ett litet tag sedan har de flesta riksdagspartier och seriös massmedia hävdat att den här invandringen är bra för Sverige och att vi får hit många högutbildade migranter. En del har tillochmed hävdat ett det enda problemet med immigrationen är att vi inte kan erbjuda tillräckligt med kvalificerade arbeten i paritet med de högutbildade som kommit hit. Nu vet vi att den bilden som målats upp inte var sann. I årets valrörelse finns ingen som står bakom den positiva beskrivningen. Nu är den stora frågan hur vi överhuvud taget ska få ut de nyanlända på arbetsmarknaden. Två vägar beskrivs en att hitta på enkla jobb de nyanlända klarar av till låg betalning, den andra vägen menar att utbildning ska leda till att de nyanlända snabbt kommer ut på arbetsmarknaden och kan ta arbeten till normala löner.
Jag undrar om inte de här föreslagna vägarna bara är en förskjutning av den falska positiva beskrivningen av immigrationen som inte längre håller när verkligheten tränger sig på. Att vi ska kunna utbilda de nyanlända så att det i större antal snabbt ska komma ut på arbetsmarknaden, är helt orealistisk, ändå står exempelvis statsministern i SVT och förespråkar det. De borgerliga förespråkar nya enkla jobb till låg betalning. Vad då för jobb? Gatsopare? Vem ska betala för dessa jobb? Vad leder jobben till. Vår vice statsminister är glad över att det numera bara tar fem år att få ut 50% av nyanlända på arbetsmarknaden. Är det sant? Och till vilka jobb? och än viktigare vad händer med de 50% som inte kommer ut på arbetsmarknaden efter fem år. När är de i arbete?
Själv tycker jag att fem år är galet lång tid och 50% är jättemånga. Alltså 50% som inte har jobb efter fem år, som redan det är alldeles för lång tid.
De här föreslagna vägarna som de flesta riksdagspartier oansvarigt förespråkar kommer inte att fungera. Det skulle vara intressant om en aktad nationalekonom (läs Lars Calmfors) analyserar de bägge alternativen och dess konsekvenser för Sverige.
Jag har lärt mig att höga minimilöner är innovations och produktionsdrivande. Eftersom arbetskraften är dyr vill kapitalisterna hitta bättre och billigare produktionsmetoder som kräver mindre arbetskraft. Det är också ett mantra socialdemokraterna upprepat under många decennier. Sverige har mycket höga minilöner och en mycket hög produktivitet per capita. Vår innovationsförmåga är också mycket hög. Vad händer med produktivitet och innovationsförmåga , nu när ett trasproletariat etableras?
Det är produktiviteten som bestämmer vår förmåga att sätta fram mat på bordet, och innovationsförmågan som bestämmer vår framtida produktivitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar