Nu försöker regeringen göra vad alla med sunt förnuft förstått sedan länge måste göras, stänga gränsen. Invandringsadministrationen kollapsar, gör man inget kommer hela Sverige som vi känner det kollapsa inom ett år. Nu står en vilsen statsminister och säger att han är tvungen att som sista utväg stänga gränsen, ja han uttrycker sig inte så men det är vad han menar. Han står tillsammans med sin vice som hulkar av harm därför hon är tvungen, mot sitt regeringspartis vilja, vara med och rädda landet. Bakom sig har de bägge en förstående och stödjande riksdagsmajoritet, de har också en majoritet av ledarskribenter med sig.
Statsministern säger att han är stolt över att Sverige tagit ansvar. Med ansvar menar han att vi släppt in alla som har tillräckligt med pengar att ta sig hit, utom de som bistått vår egen försvarsmakt. Med ansvar menar han också att vi låtit alla förstå att de är välkomna hit.
Statsministern är också besviken på resten av EU Tyskland undantaget, för att de inte tagit ansvar.
Förre statsministern höll ett känslosamt valtal förra året. Talet var också ett desperat kristal. Strax därefter meddelas jag kommer inte ihåg av vem att man räknar med c:a etthundratusen flyktingar till Sverige 2015 och nästan lika mycket åren därefter. Jag satte kaffet i vrångstrupen när jag hörde detta, etthundratusen flyktingar är jättemånga. Jag blev nästan blå in ansiktet när personen fortsatte, det blir svårt med vi klarar det 'det är inte mer än en procent av vår befolkning'. En procent varje år de nästkommande åren det är kolossalt många. Det är faktiskt så många att det är en folkvandring, som skapar en 'alla ska vi dit' känsla och det går inte att precisera antalet, utan det blir istället en fråga om logistik, hur många som kan transportera sig till landet som släpper in alla. Då kan man förvänta sig att regeringen med högsta prioritet förbereder sig och landet på den anstormning som var i antågande. Av allt att döma gjorde regering ingenting utan satt och väntade, antagligen hoppades man att det inte skulle komma så många hit, utan att de andra EU-länderna skulle absorbera flyktingarna.
I Syrien före sammanbrottet fanns en föreställning att Sverige var ett land av mjölk och honung ditt alla var välkomna och svenska staten bjuder. Sverige hade både ambassad och underrättelsepersonal i Syrien så kunskapen om detta fanns, men antagligen så tog inte ansvariga i regeringen till sig den kunskapen eller värdesatte den inte. Nu står man handfallen när alla vill till Sverige.
Sveriges flyktingpolitik var/är extrem i EU. I en radiodebatt mellan Fridolin och Åkesson jag tror det var förra sommaren, så anklagade Fridolin som vanligt SD för att vara ett parti med en extrem invandringspolitik. Åkesson replikerade kallt att SD var det parti i riksdagen som stod för en 'EU normal' invandringspolitik, det var MP och de övriga riksdagspartierna som stod för en extrem politik. Fridolin förstod,han har mig veterligt efter den debatten aldrig mer kallat SDs invandringspolitik för extrem. Sanningen är att man i andra länder sedan lång tid tillbaka väldigt tydligt uttryckt att Sverige har en extrem (och vettlös) invandringspolitik. Hur kunde någon tro att resten av EU skulle komma till Sveriges hjälp? Skadeglatt skrev en dansk tidning 'Sverige bjöd in hela världen till fest, nu när gästerna kommer stänger man dörren'. Ingen med lite intresse för omvärlden kunde tro att EU ens hade sympati för Sverige, än mindre tycker de att Sverige tagit ansvar, men Sveriges statsminister är besviken, för att de andra inte gjort vad vi krävt utan de andra har gjort precis vad de sagt att de ska göra.
Jag har svårt att hitta en historisk parallell, det närmaste jag kommer är Bysans som på fjortonhundratalet alltmer prioriterade kultur som var fint framför försvar och krig som var fult. Men det är ingen bra parallell, den danska sagan om kejsaren utan kläder är bättre.
Hur kunde det gå så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar